Syster satte mig ju i arbete med att försöka att hitta platsen pappa är begravd, och detta har faktiskt gått bra. Syrran ringde till 2 ställen idag, och hittade faktiskt platsen på ställe nr 2. Vi blev så glada. Syrran ska upp (eller ner för hennes del) dit och lägga en liten blomma på hans grav.
Tänk, efter alla dessa år, känns det fortfarande lite jobbigt när vi började prata om hans begravning. Allt kändes så otrolig overkligt! Kunde han verkligen vara död? Smärtan känns faktiskt lika jävla ont idag, som för 13 år sedan. Klumpen i halsen finns där de gånger jag tänker på honom, och jag kan känna mig lite arg på honom, att han dog.
Tiden vi fick i slutet var alldeles för kort. Han bodde så pass långt ifrån, så det blev inte så många tillfällen att träffas och umgås. Men det måste varit värst för mina minsta småsyskon. De var trots allt inte så gamla.
Kommer man någonsin över sorgen vid ett hastigt dödsfall? Jag vet inte, men jag vet att det tar lååång tid, väldigt lång tid. Han var trots allt inte så gammal när han dog, och missade så pass mycket i våra liv.
Nåväl, nu ska jag inte skriva mer om detta. Risken finns väl att jag sitter och bölar i så fall...*ler lite*
Ha det så bra och var rädda om varandra!
PUSS OCH KRAM!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar