Lite jambalamba:)

Jag kom på en sak igår morse på väg till jobbet: Jag firar ju för hundan mitt 15:e i Skåne nu, grattis till mig:) Tänk så otroligt fort åren går egentligen!

För ungefär 15 år sedan tog jag alltså mitt pick och pack och drog iväg till Skåne. Med 2 resväskor (tror jag att det var) tog jag och Anna tåget mot Skåne. När jag skulle lämna hemmet, sa min yngsta lillebror förtvivlat:"Men Mia, vem ska nu ta hand om mig när du flyttar"? och så grät han något fruktansvärt mycket. Jag hade ganska dåligt samvete kan jag tala om. Till min mamma och pappa sa jag att jag hade fått jobb här nere, men i själva verket var det bara timanställning. Detta fick de dock reda på senare.

Under min första tid så bodde jag först hos Annas mamma och styvpappa, för att sedan flytta till en kille Anna kände. Och sen flyttade jag runt lite här och där. I början levde jag rena lyxlivet. Hade fått litet pengar från mitt förra jobb, så för dem köpte jag nog mest kläder och festade av bara den. Men vi hade enormt kul då, jag och Anna. Jag tror inte det var många vardagar man höll sig hemma, utan var ute på något bus hela tiden. Ändå skötte jag mitt jobb, när jag väl hade något.

Träffade kille, som sedan blev far till min dotter. Vi levde ihop några år, men det höll inte. Efter ungefär cirka 7 år tillsammans, med ett uppehåll emellan, så gick vi skilda håll. Träffade en ny som jag blev sambo med, men det höll inte heller, men vi höll ändå ihop i nästan 4 år.

Livet här nere har inte alltid varit så enkelt. Det har funnits tillfällen då jag känt att jag hade tyckt det vore skönare att ha min mamma närmare. Men detta har väl ändå även stärkt mig som människa skulle jag tro. Första gången jag åkte upp till Småland för att hälsa på, efter att jag flyttat ner, träffade jag en gammal granne och vän till mig, och hon hade tyckt att de månaderna som hade gått hade gjort mig så otroligt mycket mer mognar och vuxnare som människa.

Att flytta från Skåne idag är inget alternativ för mig för tillfället. Vad som händer när den lilla blir stor och har ett eget liv, ja det vet man aldrig, men det är minst 8 år dit:)

Nu ska jag inte skriva mer för idag:)

Sköt om er!

PUSS OCH KRAM!